En vacker söndagsmorgon hade någon lagt en varelse på bänken utanför kyrkan. Där brukade man lägga hittebarn för att de skulle bli omhändertagna av fattigvården. Det som nu låg där hade lockat en samling nyfikna till sig. Och anledningen var att det inte var något nyfött barn utan ett missfoster en mycket kantig och orolig sak, inlindad i en linnesäck. Det hade ett vanskapt huvud, en skog av rött hår, ett öga, en mun som skrek och tänder som såg ut att vilja bitas. - Man kan ju bara se ena ögat. Det andra är täckt av en vårta, sade en i skocken. - Säkert ett djävulsägg som varslar om olyckor, sa en annan. - Vore bättre om man brände upp det, utbrast en tredje. Sedan några minuter hade en ung präst stått och lyssnat till pratet. Utan ett ord sköt han undan dem som stod framför honom Jag adopterar detta barn, sade han och svepte in det i sin rock och försvann in i kyrkan. Så börjar det levnadsöde som gjort Victor Hugos ringaren i Notre Dame till den världsberömda klassiker den är.-