"Men fast det var fred nu så pratade alla bara om kriget. Och alla hade varit med i motståndsrörelsen. I alla fall sade dom det. Jag begrep inte så mycket. Dom pratade en rätt svår dansk dialekt för det här var i en liten by på Jylland. Dessutom var det en massa saker som jag inte hade en aning om." Det är sommar och eftersom föräldrarna har en vän från Danmark så har de åkt på semester till Jylland. Men något konstigt händer, när deras son är ute för sig själv så kallar de äldre barnen honom för "svenskjävel". Tonen de har är samma som när de säger "tyskjävel", och den lilla grabben förstår snart att det inte kan vara något bra. För att komma undan de elaka orden slutar han prata för att inte avslöja sin nationalitet, och han låtsas vara sjuk så att han inte ska behöva gå till utomhusbassängen som har hopptorn. Författaren Erik Eriksson skildrar i novellsamlingen "Farsan och jag" en barndom från nittonhundratalets mitt.-