Min dotter är utbyteselev i usa. När jag talar med henne på Skype brukar hon ha ett grönt täcke virat omkring sig. Hon fryser. Redan länge har hon klagat på att hon fryser, att hon är trött, att hon får blåmärken, att hon inte kan koncentrera sig. Jag vet att hon mår dåligt men jag förstår inte varför.
En kväll säger hon: Mamma, jag har en ätstörning. Sen gråter hon. Jag minns inte vad jag gör. Vad gör man i en stund av chock? Man för händerna till sin hals, som om man höll på att kvävas? Man vill inte tro att det är sant, man vill säga: Är du säker?
Hon är på andra sidan Atlanten. Jag kan inte ens krama henne.
Sofia Torvalds berättar om ätstörningar i en bok som fick sin början då henne dotter insjuknade. Ätstörningar är vanliga och de flesta går inte att ordna in under diagnoserna anorexi eller bulimi. Vad händer med dem som inte uppvisar den symptombild som berättigar till vård?
Torvalds greppar gråzonen. Hon vill ge en bild av hur det är att ha en ätstörning i dagens Finland. Hon talar om vilken vård som finns och vilken vård som borde finnas. Dessutom pläderar hon för att föräldrar kan göra en aktiv insats.
Förutom egna erfarenheter baserar sig boken på intervjuer. Torvalds har en bred och aktuell syn på sitt ämne.