"Gråten utlöste applåder, men den här gången räckte det inte till. Kören fortsatte, lät alltmer otålig, någon skrattade, alla ville veta vad som skulle hända, det var som ett rus, en urladdning, en extas, det var så här det kändes när man klämde tissar under pärttaket nere vid ån. Och till sist gjorde Måsskiten det han var bäst på - han gjorde precis som de sju pojkarna befallde."
Vissa minnen försvinner aldrig utan äter sig inåt, krälar som maskar i själen. Kasper är 23 år och jobbar som truckförare i lagret i en korvfabrik i Österbotten. Kaspers flickvän Lina går ännu i skolan och bor hemma med sin olyckliga pappa och sin mamma som blivit sjuk av sin tro på Gud. Lina vill få Kasper med till kyrkan men han är skeptisk: "Vad hade Lina sagt till dem om honom? Att han var religiös precis som de, men så i skåpet med sin tro att han under två års tid inte vågat komma till kyrkan en enda gång?"
Det är en roman som luktar av tvåtaktsbensin, av de sista dagarna före semestern, av den första riktiga kärleken. Men den handlar också om förträngda barndomsminnen, om hemligheter och om skuldkänslorna som människorna i sin otillräcklighet hamrar in i varandra.Romanen fick ett hedersomnämnande i Söderströms romantävling våren 2008. Juryn skrev så här: "... en roman med många element, den innehåller en sensitivt skildrad kärlekshistoria som är lika vacker och hemsk som kärleken är det, invävt i den finns en historia om religiös trångsynthet i ett litet österbottniskt samhälle. Vårt samvete tål mycket, men tål det hur mycket som helst - det kan man kanske se som en grundfråga i Korkea-ahos övertygande romanbygge."