"Sitt kvar här vid bordet hos mig en stund, vi måste tala,jag vet det är slut, det vet du också, fast vi ännu inget sagt om hur allt ska ordnas, vi har närmat oss sanningen, insett det oundvikliga, vi vet att det ebbar ut, inte kommer hålla, jag vet inte hur det blev så här och det vet nog inte du heller..."Hon har länge drömt om barn, men han vill inte. Efter uppbrottet åker kvinnan till Danmark för att insemineras, men plötsligt kommer mannen tillbaka och vill bli pappa till barnet. Det här är en kvinnas starka monolog till sin partner. En novell om sorg, drömmar, hopp och ensamhet. -