Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.
Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.
Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.
Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.