Efter första världskrigets slut anklagades och kritiserades Georges Clemenceau för sitt handlande under krigsåren, främst av den franska marskalken Foch. Strax före sin död 1929 gav Clemenceau svar på dessa anklagelser i form av sina memoarer "Segerns storhet och elände". En passionerad reflektion av dramat som omger krig och fred, och om maktens ensamhet. Han delar med sig av sina tankar om åren som regeringschef, och ger en inblick i de olika beslut som fattades under hans styre. Med slående intensitet skildrar han sitt liv för läsaren, och riktar sig stundvis direkt till sin anklagare. Men det är också en berättelse om Frankrike under och efter första världskriget, och om Versaillesfreden som följde.