Den svenska hanteringen av kriminella har sedan 1800-talet genomgått en omfattande liberalisering. Från tukthus, arbetsläger och inhumana förhållanden i fängelser har Sverige blivit en internationell förkämpe för vård, istället för bestraffning. Med jämna mellanrum höjs röster från politiker, organisationer och befolkning om hårdare tag och strängare straff, samtidigt som det kampanjas för att föra hem svenska medborgare som är fängslade i värre förhållanden utomlands. Hur och varför skapades den svenska modellen av kriminalvård, och fungerar den?