När Lasse Strömstedt åkte i finkan första gången 1955 var det som en liten småtjuv. Inte mycket att ha, tänkte fångvården. Men efter att ha suttit inne i sjutton år blev han lite av en rymningsexpert, och inget som hade med fångvården var honom främmande. Detta är berättelsen om tiden då han satt inne, de år som han i efterhand betraktar som förlorade. Men det är också en berättelse om hur samhället vänder bort blicken från de som kanske mest av allt behöver att man ser dem ...-