När statsminister Hjalmar Branting dog i februari 1925 ratades Per Albin Hansson som efterträdare trots att han var ställföreträdande partiledare. När den socialdemokratiska regeringen avgick året därpå utestängdes han från partiets huvudorgan Social-Demokraten och fick inte ens citeras i dess spalter."Förr eller senare ska jag bli partiledare", sade han till en god vän, men få trodde att han skulle lyckas. För tidens politiska förståsigpåare hade den knubbige skåningen passerat krönet på sin karriär Zäta Höglund – fienderna i partiapparaten var långt fler än vännerna och motgångarna mer uppseendeväckande än framgångarna. Slitningarna mellan hans båda familjer ställdes dessutom på sin spets när sonen Per Gunnar dog mitt under valrörelsen 1924.

I Partiledaren – tredje delen av Anders Isakssons stora biografi över Per Albin Hansson – skildras hans mödosamma väg mot ledarskapet, intrigerna som var nära att fälla honom och motståndet mot hans förslag att ersätta läran om klasskampen med idén om folkhemmet.