När Ada Nilsson föds 1872 har kvinnor i Sverige ingen rösträtt. En gift kvinna förfogar inte över sin egendom eller egna pengar. Kvinnor får ta studentexamen, men bara som privatister. Året därpå får de rätt att läsa vid universitet, men de får inte läsa teologi eller högre juridik, och efter examen får de inte lov att arbeta i statens tjänst. Ada tar studenten 1891, och nio år senare avlägger hon sin läkarexamen. Hon är då den tolfte kvinnliga läkaren i Sveriges historia. Hon bosätter sig på Triewaldsgränd i Gamla stan i Stockholm, i en våning som sedan under drygt fyrtio år kommer att utgöra en veritabel salong, mötespunkt och subversiv sambandscentral för kvinnosakskvinnor och radikala män; intellektuella, konstnärer och politiker. Därtill fungerade våningen som läkarmottagning, tidningsredaktion och gästrum för trötta resenärer och flyktingar från krigets alla länder. "Där fördes en kamp på fem fronter", skriver Ada Nilsson själv i sin minnesbok från 1940; "för kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan, och frågan om den liberala linjen." Kristina Lundgrens biografi över Ada Nilsson tecknar ett heltäckande porträtt av en av den svenska kvinnohistoriens verkliga förgrundsgestalter. Här finns också ett stort bildmaterial som inte bara levandegör en epok utan ett helt historiskt skeende.