Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De miss­anpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron. Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen. »SJU ORD svävade ovanför våra huvuden, som glorior, som ett mantra. De låg i vars och ens hand­väska, satt inpräntade under skosulorna, nedtecknade på originalspråk med spritpenna på Suddens armar. Mantrat klingade nästan högtidligt i sin enkelhet. Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.«