1900-talets europeiska kulturhistoria erbjuder få möten som är så fascinerande och osannolika som det mellan Carl Gustav Jung, schweizisk psykiater och grundare av den analytiska psykologin, och Wolfgang Pauli, österrikisk teoretisk fysiker och en av kvantmekanikens fäder. Deras samarbete, som inleddes 1932 och varade i mer än tjugo år, är ett av de mest djärva försöken att utforska gränslandet mellan psykologi och fysik.

Detta unika samarbete ägde rum under en särskilt dramatisk period. Samarbetet inleddes på 1930-talet, när Europa genomgick en djup kris: första världskriget hade just lämnat ett tungt arv av oro efter sig. Nästa händelse, andra världskriget, förebådades redan av politiska och kulturella omvälvningar. Det intellektuella klimatet var dock ett av de mest fruktbara i europeisk historia: nya idéer svepte över fysiken, filosofin och psykologin. Jung ledde en grupp forskare och terapeuter i Zürich. Han sökte efter en djup psykologi som kunde förklara mänsklighetens stora myter, religioner och symboler. Pauli är också i Zürich, vid Institutet för fysik, efter att 1925 ha bidragit till det uteslutningsprincip som bär hans namn. Denna princip revolutionerar atomfysiken.

Jung är fascinerad av vetenskapen men inser dess begränsningar, framför allt när det gäller att reducera verkligheten till det som är mätbart. Pauli, en strikt vetenskapsman men med en rastlös själ, genomgår en djup personlig kris efter sin mors död och ett misslyckat äktenskap. År 1932 vänder han sig därför till Jung för psykoterapeutisk rådgivning. Detta möte blir början på en överraskande dialog, hälften terapeutisk, hälften filosofisk, som kommer att kallas " ". Av denna dialog finns över åttahundra brev bevarade, som publicerades år senare och idag läses som en unik historisk händelse.

Jung ser i Pauli en exceptionell samtalspartner. Pauli är vän och kollega till Einstein, Bohr och Heisenberg, och 1945 tilldelas hon Nobelpriset. Hennes vetenskapliga klarsynthet utesluter dock inte en känslighet för teman som det omedvetna, symbolik och drömmar. Pauli stimulerade Jung med sina drömmar: visioner fyllda av arketypiska symboler, mandalor och alkemiska figurer. Pauli drömde om en "skuggvärld" befolkad av mystiska djur, hjul och kors – bilder som Jung tolkade som tecken på en sökande efter balans mellan motsatser, mellan vetenskaplig rationalitet och andlig instinkt.

På denna grund föds teorin om synkronicitet, ett begrepp som Jung utvecklar under 1940-talet och som han för första gången definierar fullständigt 1952, i den berömda essän som han skrev tillsammans med Pauli: "Synkronicitet som princip för akausala samband". Synkronicitet beskriver den "meningsfulla sammanfallningen" mellan psykiska händelser och fysiska fenomen, händelser som inte är kopplade till materiella orsaker utan till gemensamma betydelser. Det är en teori som vågar ifrågasätta den klassiska kausalitetsdogmen, den pelare som hade hållit upp den moderna vetenskapen sedan Newtons tid.

1948, i Jungs berömda "Psykologiska klubben" i Küsnacht, framförde Pauli sina idéer inför en uppmärksam publik: "Det finns kanske en nivå där materia och sinne är två sidor av samma verklighet". Det är en idé som föregriper många av dagens debatter om neurovetenskap, medvetandets ursprung och gränserna för vetenskaplig kunskap.

Samarbetet mellan Jung och Pauli har lämnat ett djupt avtryck. Det har inspirerat forskare som Marie-Louise von Franz, analytisk psykolog och medarbetare till Jung, och fysiker som David Bohm. Det kollektiva omedvetna, som Jung teoretiserade om, och mysterierna kring kvantmekanisk sammanflätning fortsätter att antyda att gränserna mellan sinne och materia är mindre tydliga än vad...