Vetenskapen har under många århundraden varit en mansdominerad sfär. Inte på grund av att kvinnor skulle sakna talang eller intuition, utan på grund av sociala och kulturella strukturer som systematiskt har uteslutit dem. Detta fenomen är särskilt tydligt i fysikens historia, och i ännu högre grad i utvecklingen av kvantteorin. Vad skulle ha hänt med den moderna vetenskapen om dessa kvinnors namn hade erkänts som likvärdiga med deras manliga kollegors? Detta är en fråga som vår tid inte längre kan ignorera.

Ett belysande exempel på denna historiska osynlighet är historien om Lise Meitner, en extraordinär fysiker som bidrog till upptäckten av kärnklyvning. Det var 1938 som Otto Hahn, hennes mångårige kollega, fick hela äran för denna upptäckt och därefter tilldelades Nobelpriset. Lise Meitner förpassades däremot till vetenskapshistoriens utkanter, trots hennes grundläggande beräkningar som gjorde det möjligt att förstå fissionsprocessen. "Ett sinne som aldrig förlorade sin klarhet", beskrev Albert Einstein henne, men det räckte inte för att hon skulle bli erkänd. Lise Meitner, som var judinna och tvingades fly från Nazityskland, utförde sitt arbete i en miljö som var fientlig mot både hennes kön och hennes identitet.

Dessa kvinnors historia är inte bara vetenskaplig, utan också djupt kulturell. Även i litteraturens värld har frågan om kvinnans osynlighet i de intellektuella yrkena tagits upp på ett kraftfullt sätt. Virginia Woolf reflekterade i sin berömda essä "A Room of One's Own" (1929) över vad en ung kvinna hade kunnat göra av Shakespeares geni om hon hade levt på hans tid. Woolf föreställde sig att denna figur, "Judith Shakespeare", aldrig skulle ha fått möjlighet att träda fram. Samma bild passar perfekt in på vetenskapen: hur många kvinnor har haft samma genialitet och klarsynthet som en Marie Curie, men aldrig haft tillgång till de resurser, laboratorier eller samarbetsnätverk som krävs för att uttrycka sig?

Fallet med kvantteorin är särskilt intressant. Denna gren av fysiken, som har förändrat vår förståelse av den subatomära världen, utvecklades tack vare en samling briljanta hjärnor, varav många var kvinnor. Det är dock bara ett fåtal namn som har etsat sig fast i historieskrivningen. Ett av dessa är Maria Goeppert Mayer, den andra kvinnan i historien att vinna Nobelpriset i fysik (1963), för sin modell av atomkärnan. I åratal arbetade Maria under osäkra förhållanden, ofta utan att få en tillräcklig lön, begränsad av fördomar mot kvinnor som "vetenskapsmännens fruar". Trots detta var hennes bidrag grundläggande för den moderna fysiken.

Förutom enskilda exempel finns det en bredare reflektion över "varför" denna osynlighet. Historiskt sett publicerades kvinnors forskning under deras mäns eller manliga kollegors namn, vilket gjorde det komplicerat att identifiera deras verkliga bidrag. I många fall förbjöds kvinnor till och med tillträde till universitet eller laboratorier. Ett symboliskt exempel är Royal Society i London, en av de mest prestigefyllda vetenskapliga institutionerna i världen, som accepterade den första kvinnan som medlem först 1945, nästan tre århundraden efter grundandet.

Det är därför inte förvånande att många av dessa kvinnor har fått en marginell plats även i det populära och akademiska minnet. Än idag är deras berättelser ofta okända. Ändå fortsätter deras arbete att på ett djupgående sätt påverka vårt sätt att se på världen. Kvantfysiken skulle inte vara vad den är utan dessa kvinnors tankar.

Att skriva om kvinnor och vetenskap, och i synnerhet deras prestationer inom kvantteorin, är inte bara en historisk rättfärdigande handling. Det är också en reflektion över nutiden och framtiden. för alla är inte...