Varje dag uppfattar vi världen med våra sinnen. Vi ser föremål, hör ljud och känner på ytor. Allt verkar så omedelbart och "konkret"! Men är detta verkligen verkligheten? Eller navigerar vi bara i en liten del av ett universum som består av flera nivåer, synliga och osynliga? Både modern och gammal kunskap, fysisk och metafysisk, inbjuder oss att fundera över denna eviga fråga.

Vår vardagliga erfarenhet begränsar ofta vår förståelse. Vi är vana vid att känna igen världen endast genom det vi kan se, röra vid eller mäta. Men under ytan av denna "normala" uppfattning existerar många andra verkligheter. Fysiska verkligheter, som undgår våra sinnen, samexisterar med metafysiska dimensioner, fyllda av mening och mystik. Tänk på makrokosmos och mikrokosmos: två ytterligheter där vårt vardagsliv upplöses i nästan obegripliga storleksskalor.

I den fysiska världen uppenbarar sig universum i skiktade nivåer av verklighet. På den kosmiska nivån kan vi bara skymta det oändliga. Den del som vi kan "se" utgör bara 5% av hela det kända universum. På den makroskopiska nivån, det vi uppfattar, verkar vår verklighet konkret. Men även ett enkelt objekt, som en stol, döljer en helt annan sanning. På en subatomär skala står vi inför ett universum av partiklar som följer kontraintuitiva fysiska lagar. Experiment med kvantsammanflätning visar hur två partiklar på subatomär nivå kan kopplas samman ögonblickligen över stora avstånd, som om de ignorerade begreppet tid och rum. Albert Einstein och Niels Bohr var de första att skaka om grunderna för vår verklighetsuppfattning när de försökte besvara den berömda frågan: "Finns månen när ingen tittar?"

Vid sidan av de fysiska nivåerna sträcker sig den metafysiska gåtan. Metafysiken undersöker det som inte är omedelbart förnimbart och ifrågasätter själva kärnan i tillvaron. De gamla grekerna, som Platon, föreställde sig en värld av "idéer", perfekta och oföränderliga, som den materiella världen bara var en svag kopia av. Vi minns alla allegorin om grottan: de fastkedjade människorna skymtade bara skuggor på väggarna och såg aldrig det direkta ljuset från den sanna solen.

Vi hittar också besläktade begrepp i österländska filosofier. Den indiska traditionens "Māyās slöja" beskriver fenomenvärlden som en illusion som döljer verklighetens sanna väsen. Religioner, mystik och andlighet tolkar å andra sidan denna osynliga dimension som en plats där själen eller "jaget" får kontakt med det transcendenta.

Men hur kan vi skilja det fysiska från det metafysiska? Denna fråga leder oss till en av de mest djupgående frågorna i filosofins historia: vad är verklighet?

Antikens grekiska tänkare, som Aristoteles, försökte dela upp världen i substans och olycka. Substans är det som existerar i sig självt, olycka är det som existerar i relation till något annat. Deras undersökningar lade grunden för årtusenden av spekulationer.

Idag fortsätter vetenskapsmän, liksom filosofer, att ifrågasätta sig själva. Den moderna fysiken har t.ex. kombinerat klassisk ontologi med kognitiv relativism. Enligt Werner Heisenberg, osäkerhetsprincipens fader, ändrar observationen i sig det observerade objektet. Med andra ord kan vi aldrig känna verkligheten på ett "rent" sätt. Det vi uppfattar är alltid en återspegling av vår inblandning i den kognitiva processen.

Vi är alltså begränsade av våra kroppar, våra sinnen och vårt språk. Ändå driver önskan att veta vad som är verkligt oss bortom alla svårigheter in i kunskapsområdena .