"det lyser i skogsbrynet

det lyser ur asfalten

ack

vilken vacker gräns

vilken humanitär och rättssäker

maskinens händer är som honung mot huden

maskinens knä är som den älskades läppar mot kinden"

Med dikten som metod gestaltar Straffkolonien asylsökande och förvarstagning som kroppslig och själslig erfarenhet. I starka, enkla bilder och utsagor skildras flykten, förhören, förvaret, förtvivlan. Känslan av att vara dömd, av att förgäves försöka passa in berättelsen om sitt liv i den ram som processen kräver. Den skoningslösa väntan. Här finns också maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet på den dömdas kropp. Oönskad, lögnaktig, avvisad. "Skulden står alltid utom tvivel", som Kafka skrev. Dikterna gestaltar både ett slags yttersta skörhet inför lagen, och vad utövandet av lagen gör med språk och människor.

Leila Inanna Sultan är född 1993 och bor i Stockholm. Hon är utbildad vid Biskops Arnö Författarskola och arbetar på bibliotek.