Vi lever idag i ett samhälle där politikers vanligaste strategi är att ställa krav. Det har kommit att bli ett sätt att förskjuta uppmärksamheten från ojämlikhet, rasism och inte minst från klassfrågor. Och när kraven framförallt riktar sig mot de svagaste och mest utsatta, som flyktingar, arbetslösa eller människor som tillhör religiösa minoriteter så är det ett illavarslande tecken. Ett sådant samhälle blir per automatik också ett övervakningssamhälle där detaljstyrning, repressiva åtgärder och olika typer av förbud blir viktiga redskap för att kontrollera medborgarna. "Kravsamhället" är en både skrämmande och rolig redogörelse över vad som hänt i Sverige de senaste tio till femton åren. Debattören Andreas Magnusson beskriver krav- och kontrollsamhällets historiska framväxt, dess fullskaliga genomslag och misslyckande. Men boken pekar också mot en väg bort från vandelsprövningar, visitationszoner, slöjförbud, karensavdrag, bidragstak, kulturkanon, eller minutstyrning inom hemtjänsten. Den gemensamma nämnaren för alla dessa åtgärder är att de utgår från en brist på tillit till andra människor. Hur rör vi oss bort från det hörn dit dagens politiker så gärna vill mota in oss? Den som bara bryr sig om sig själv ställer krav på andra – men den som bryr sig om andra ställer krav på sig själv och visar dessutom sina medmänniskor tillit.